Återigen får vi se ett prov på att den svenska migrationspolitiken saknar en tydlig politisk riktning. Samtidigt som vi odlar myten om den generösa svenska asylpolitiken finns det gott om enskilda fall som tydligt visar på stora brister i bedömningen av enskilda asylsökandes behov av skydd.
Jag har tidigare skrivit ett flertal inlägg på temat invandring och tillväxt där jag poängterat vikten av att vi byter fokus i migrationspolitiken och istället börjar arbeta med satsningar på en bättre integrationspolitik där vi bättre tar tillvara den resurs som invandringen innebär. Här är även viktigt att vi öppnar upp möjligheterna för arbetskraftsinvandring så att personer som arbetar och försörjer sig i Sverige får rätt till uppehållstillstånd och därigenom även skyddas av svensk lagstiftning och kan kräva avtalsenliga arbetsvillkor. Antalet personer som lever utan uppehållstillstånd i Sverige är en ökande grupp och det bästa sättet att hantera denna fråga är att ge dessa människor en möjlighet att bli en del av det svenska samhället eftersom den demografiska utvecklingen i sverige och hela Europa pekar på ett ökat behov av utländsk arbetskraft, inte minst på platser utanför storstadsregionerna där man idag har en negativ befolkningstillväxt. Varför inte öppna upp för ökade möjligheter till arbete och bosättning i dessa regioner där man redan idag ser problem med vikande befolkningsunderlag och efterfrågar en ökad inflyttning?
Se även inlägg hos Magnus Andersson
