- Är inte de argument som framförs i dagens politiska debatt i huvudsak desamma som varit gällande ända sedan 1900-talets början? Sett ur detta perspektiv blir de uttalanden om social turism som framfördes av Göran Persson snarare ett uttryck för en etablerad uppfattning om behovet av att skydda den svenska välfärdsstaten än en flirt med en, mer eller mindre tillfällig, främlingsfientlig opinion i den svenska politiska debatten. Frågan är då vilket som är värst – att vår statsminister flirtar med en främlingsfientlig opinion eller att denna främlingsfientlighet är en etablerad del av svensk invandringspolitik?
Den svenska främlingsfientligheten
Finns det en främlingsfientlig
tankeström i dagens politiska debatt som kan förklara ett ökande opinionsstöd
för partier som Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna vilka redan idag
har ett flertal mandat i våra folkvalda församlingar på lokal nivå? För dessa
partier vidare arvet från 1980-talets rasistiska rörelse Bevara Sverige Svenskt
eller ligger de närmare den allmänna missnöjespolitik som gav Ny Demokrati en
plats i Sveriges riksdag under 90-talet? Oavsett hur man väljer att besvara
dessa frågor så är det ett faktum att främlingsfientliga tendenser nu även kan
spåras till våra etablerade riksdagspartier. Bl.a. har Folkpartiets utspel i
valrörelsen 2002 om krav på språktest för invandrare tolkats som ett utspel i
denna riktning. Ett ännu mer konkret exempel är den Socialdemokratiska
regeringens skrivelse 2003/04:119 om att införa övergångsregler för att hindra
”social turism” i samband med EU:s utvidgning. I den stund en svensk
statsminister faller in i en främlingsfientlig retorik gentemot våra europeiska
grannar krävs en tydlig motreaktion och därför var Centerpartiets och Maud
Olofssons tydliga kritik av regeringens och Göran Perssons ställningstaganden
mycket välkommen, om än något oväntad. Att förslaget om övergångsregler sedan röstades
ned när det behandlades i riksdagen den 28 april 2004 var givetvis också det
ett styrkebesked men tyvärr så bar även denna debatt på ett flertal mer eller
mindre främlingsfientliga inlägg.
Var då utspelet
om införande av övergångsregler för att hindra ett överutnyttjande av vårt
socialförsäkringssystem endast ett retoriskt grepp för att vinna en
främlingsfientlig opinion eller finns det en djupare klangbotten i detta
resonemang. För att besvara denna fråga finns anledning att närmare studera den
svenska invandringspolitikens och utlänningslagstiftningens framväxt och
utformning. Grunden till den svenska utlänningslagstiftningen lades den 19 mars
1907 då riksdagens första kammare godkände en skrivelse med begäran om framläggande
av förslag till invandringslag. I skrivelsen föreslås att det skall utarbetas
ett förslag till invandringslag ”som
hindrade invandring och bosättning här af sådana individer, hvilka kunde
befaras komma att utöfva en moraliskt och ekonomiskt skadlig inverkan på
svenska folket.”(Riksdagens skrivelse 1907:33 s. 5). Enligt skrivelsen bör
alltså syftet med lagstiftningen vara att hindra invandring och bosättning och
som argument för införandet av en invandringslag framförs även ekonomiska
argument.
Ur ekonomisk synpunkt må
framhållas, hurusom många hit invandrande utlänningar söka förvärfva sitt
uppehälle genom att på ett mot redbare svenske handelsmän illojalt sätt utöfva
en affärsverksamhet, hvilken ofta ej heller är till den köpande allmänhetens
bästa. Invandrande arbetssökande utlänningar kunna i vissa fall obehörigen
bidraga till att försämra svenska arbetares utsikt till förvärf. Särskildt i de
norra delarna af vårt land besökas kusttrakterna regelbundet hvarje vår af
arbetssökande finnar, hvilka på hösten återvända hem, och lärer denna
invandring i nyssnämnda afseende icke vara utan olägenhet. Då de invandrande
därjämte oftast sakna hvarje tillgång, är risken betydlig, att de falla
fattigvården till last, hvilket också ofta säges inträffa. (Riksdagens skrivelse
1907:33 s. 6)
När det gäller synen på utlänningar som väljer att
invandra till Sverige så finns i skrivelsen ett uttryck för en tydlig rädsla
att dessa personer utgör sämre element
som kan ha dåligt inflytande på det svenska folket.
Såsom ofvan nämnts, tillhöra de
som invandra i månget fall ej de bästa folkkategorierna. Erfarenheten hos oss
har ock bekräftat detta. Oroliga och för lugnet i hemlandet störande individer
nödgas ofta utvandra och då de flesta af de främmande länder, dit de söka inträde,
redan genom lagbestämmelser skyddat sig mot immigranter af denna art, ligger
det i sakens natur, att dessa sämre element uppsöka och öfverskrida våra för
dem öppna gränser. Att utlänningar af sådan beskaffenhet, som sysslolösa
ströfva omkring i landet från ort till annan, skola utöfva ett dåligt
inflytande, lärer vara visst. (Riksdagens
skrivelse 1907:33 s. 5)
Denna skrivelse utgör grunden till 1914 års utvisningslag
och med stöd av denna lag kommer det senare att utfärdas ett flertal
kungörelser i syfte att ytterligare stärka kontrollen av utlänningar. Dessa
krav på övervakning innefattade även en skyldighet att anmäla till
polismyndigheten om man hade utlänning boende hos sig. En slutsats man kan dra
mot bakgrund av utformning av dessa kungörelser blir att synen på utlänningen
präglades av en viss misstänksamhet inte olik den som återfanns i debatten
kring ”social turism” som refererats ovan.
Utvecklingen
går vidare och den följande 1927 års utlänningslag innebär hårdare kontroll av
utlänningar vid inresa samt införande av krav på uppehållstillstånd och skärpta
regler om anmälningsplikt m.m. Juristerna i lagrådet är dock inte överens med
regeringen avseende utformningen av utlänningslagstiftningen och justitierådet
Alexandersson m.fl. tar tydligt avstånd från förslaget och det synsätt detta
representerar.
Besinnar man vad ovan erinrats,
att förslaget i här redovisade delar avser en reglering för vad numera
betraktas såsom normala förhållanden,
gör denna jämförelse ett beklämmande intryck. Den gällande lagen, knappt
tretton år gammal, framstår som härrörande från ett förgånget högre
kulturskede. I vad utlänningars ställning här i riket angår, har rättsstaten
efterträtts av den sociala välfärds- och polisstaten. (Proposition 1927:198 s.123)
Uttalandet från lagrådet innebär ett ifrågasättande av
såväl syftet med den nya utlänningslagen som grunderna för att tillåta
inskränkningar i den fria rörligheten för utlänningar. Enligt lagrådet överger man
en tidigare mer öppen attityd till personer från andra länder och närmar sig en
mer restriktiv politik inom ramen för vad man kallar den sociala välfärds- och polisstaten.
I och med 1937
års utlänningslag introduceras för första gången begreppen politisk flykting och asylrätt. Juristerna i lagrådet
väljer denna gång att i sitt yttrande
lyfta fram poblemet med skilja mellan genuina flyktingar och simulanter
och anser att en specifik regel om skydd för politiska flyktingar kan uppmana
till missbruk. I betänkandet för 1945 års utlänningslag förs även en tydlig
diskussion kring behovet av en restriktiv flyktingpolitik vilket ger en bild av
ett synsätt där det är det svenska samhället som skall skyddas mot en ström av
flyktingar snarare än att det är flyktingarna som är skyddsbehövande. Bland remissinstanserna uttrycker
bl.a. LO oro över att hanteringen av flyktingärenden inte är tillräckligt
restriktiv.
Den utvidgning av
flyktingbegreppet, som accepterades 1937, liksom hela den då genomförda
särbehandlingen av flyktingärenden betydde en utbyggnad av rättsskyddet – i
skarp kontrast till den skärpta främlingspolitiken i andra länder – men
regleringen gavs icke sådan form att den förhindrar en anpassning till
förändrade lägen. (Proposition 1945:259 s. 120)
Detta synsätt präglar även diskussionen i 1949 års
utlänningskommitté där man särskilt poängterar behovet av en restriktiv
invandringspolitik.
[s]om förut anförts anser
kommittén det i nuvarande läge nödvändigt att bibehålla vissa inskränkningar i
de fria förbindelserna mellan folken. Till skydd för de förut berörda svenska
intressena, i främsta rummet landets säkerhet och den svenska arbetskraften,
måste tillströmningen till landet under överskådlig tid framåt kontrolleras och
i viss mån begränsas. (SOU 1951:42 s. 47)
Under
remissrundan inför 1954 års utlänningslag lämnar Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län ett yttrande där man ger uttryck för en positiv syn på nyttjandet av
utländsk arbetskraft och betonar att den svenska staten har ett ansvar för
dessa utlänningar i dåliga tider. Detta anförs samtidigt som man ser ett behov
av att skilja ut de utlänningar som inte är önskvärda.
I synnerhet i en tid, då
åldersfördelningen i vårt land är ogynnsam, bör det vara av stort intresse att
yngre yrkeskunnig utländsk arbetskraft känner sig väl till rätta i vårt land.
Utlänningslagstiftningen bör sålunda vara utformad så att den befrämjar
assimilering av sådana utlänningar, som äro vårt land till gagn och som här
vill öppna sig en framtid. Det är därför angeläget att de kunna känna sig
delaktiga i svensk rättssäkerhet och – i den mån som de fullgöra sina
skyldigheter – i vår sociala välfärdspolitik. Länsstyrelsen vill i detta
sammanhang framhålla som sin uppfattning att utlänningar, vars arbetskraft och
insatser vårt land tillgodogör sig under goda tider, även bör kunna påräkna
trygghet här under dåliga tider. Länsstyrelsen finner att det framlagda
förslaget är väl ägnat att ytterligare utbygga rättssäkerheten för utlänningar
i vårt land samtidigt som det tillgodoser möjligheten att avskilja
parasiterande existenser, som icke är önskvärda. (Proposition 1954:41 s. 34)
Samma inställning, att reglera invandringen i syfte att
stärka utbyggnaden av den svenska välfärdsstaten, återfinns i den
betydelsefulla proposition 1968:142 som utgör en grundsten inom svensk
invandringspolitik.
[e]n huvudlinje i
utlänningspolitiken skall som hittills vara att i internationellt samarbete
skapa förutsättningar för ett fritt folkutbyte. Sådana förutsättningar
föreligger inte f. n. Förslagen i propositionen grundas därför på att
invandringen till Sverige tills vidare måste kontrolleras för att det skall
vara möjligt att samordna den med våra resurser och vår politik inom andra
områden och upprätthålla principen om att invandrare skall ha möjlighet att
leva på samma standardnivå som den inhemska befolkningen. (Proposition 1968:142 s. 1)
De ställningstaganden som görs i denna proposition har
till stor del präglat rättsområdets fortsatta utveckling och även om det
alltjämt finns en hänvisning till principen om det fria folkutbytet så står det
klart att ett tydligt syfte med lagstiftningen är att skydda det svenska
välfärdssamhället genom att upprätthålla en reglerad invandring. Med andra ord,
den reglering som initialt infördes som ett tillfälligt skydd för den svenska
arbetsmarknaden har kommit att permanentas som en del av det svenska
välfärdsbygget. Detta ställningstagande tydliggör synsättet att en allt för
stor inflyttning av utlänningar innebär ett problem och en belastning för detta
projekt.
Den uttalade främlingsfientlighet
som inledningsvis var ett allmänt accepterat argument för att begränsa
möjligheten till inresa och bosättning förefaller att ha ersatts av mer
neutrala argument där företrädarna för en restriktiv politik istället fokuserar
på att skydda den svenska välfärdsstaten. En sådan förskjutning av
argumentationen skulle kunna säga en del om synen på utlänningen som en
belastning för det svenska samhällets utveckling. När det gäller lagstiftningens
övergripande syfte att kontrollera invandringen för att skydda den svenska arbetsmarknaden
och utvecklandet av den svenska välfärdsstaten inställer sig frågan: - Är inte
de argument som framförs i dagens politiska debatt i huvudsak desamma som varit
gällande ända sedan 1900-talets början? Sett ur detta perspektiv blir de
uttalanden om social turism som
framfördes av Göran Persson snarare ett uttryck för en etablerad uppfattning om
behovet av att skydda den svenska välfärdsstaten än en flirt med en, mer eller
mindre tillfällig, främlingsfientlig opinion i den svenska politiska debatten. Frågan
är då vilket som är värst – att vår statsminister flirtar med en
främlingsfientlig opinion eller att denna främlingsfientlighet är en etablerad
del av svensk invandringspolitik?
Oscar Fredriksson är jurist med erfarenhet från bl.a.
Migrationsverket och Utlänningsnämnden. Han har även varit ordförande för
Röda Korsets Flyktingcenterkrets i Stockholm.
